Tack Pierre!

Vissa personer har kommit att betyda väldigt mycket för mig hittills i livet, och jag hoppas att jag kommer att träffa ännu fler fantastiska människor som blir mig kära allteftersom livet fortsätter.

En person som jag tycker väldigt mycket om har nu tyvärr lämnat oss. Pierre Frick blev 83 år. 83 väl använda år där han har åstadkommit väldigt mycket och nu lämnar ett fantastiskt arv efter sig inom fårvärlden och vallhundsvärlden, förutom sin härliga familj. Vi är så många som har honom att tacka för så mycket.

Pierres kunskaper och erfarenheter inom svensk fårnäring saknar motstycke genom hans många år som fåruppfödare i kombination med en sällsynt och aldrig övergående nyfikenhet och vilja att utveckla. Han har varit aktiv och drivande inom både Fåravelsförbundet och Lammproducenterna, bla hade han en stor del i ombildningen av Fåravelsförbundet efter sammanbrottet 2004. Han har lärt oss att tänka både kropp och ben och juver och lynne såväl som ull och päls. Han var tidigt ute med muskelscanning och Fec-Pac och delade generöst med sig av sina erfarenheter. Han såg till att Lantmännen tog hem den utmärkta lammnäringen Pontus till den svenska marknaden och han har lärt oss god djurhantering med bra utformade lösningar på stall och hanteringsanläggningar.

Pierre har tillsammans med Anita varit mina mentorer på får i allmänhet och finull i synnerhet. När jag ser ett finullsfår, ser jag det genom Pierre och Anitas ögon och hör noteringarna i mitt huvud. ”Är ben och rygg starka och funktionella? Är kroppen lika bred i fram som i bak? Är juvret högt ansatt och går tillbaka snabbt efter digivning? Hur många fingrar får du in mellan bogbladen? Ridmanke, det gillar vi inte. Idioter gillar vi inte heller, de får kryss i boken. För du antecknar väl allt? Annars kommer du inte ihåg!!”

Likväl som de goda råden och erfarenheterna sprutar ur Pierre när vi träffas så är han lika nyfiken på mina erfarenheter, och vill veta hur jag gör med mina övertaliga lamm och hur jag anpassar min foderstat osv. De första gångerna han frågade kände jag mig osäker på vad han egentligen ville, testar han mig nu? Men så förstod jag ganska snart att han faktiskt vill veta, eftersom han är lika nyfiken på andras erfarenheter som på sina egna.

Generositeten, förmågan att se att framtidens fårnäring byggs på nya fårägare som behöver hjälp med råd och kunskap av de erfarna men också erkännande om att även de nya fårägarnas erfarenheter är värdefulla. Ödmjukheten att förstå att det som inte fungerat förut kan fungera alldeles utmärkt med nya ögon och nya förutsättningar. Dessa insikter och egenskaper vill jag ta med mig in i framtiden som ett arv efter Pierre. Som Ulf Pyk sade, ”Alla fårägare har ett arv att förvalta” – en ärofylld tradition som går flera tusen år tillbaka i tiden, där alla måste hjälpas åt att föra det vidare till ungdomarna.

Pierre var med och startade Svenska Vallhundsklubben på sextiotalet, och har sedan dess varit djupt engagerad även där och åstadkommit så mycket. Han var uppfödare, instruktör och domare och den som drev de stora och viktiga frågorna. Genom orubblig vilja och en envishet som ingen rådde på lyckades han med konststycket att få SKK att gå med på registreringskravet Godkänd Vallhund för Border Collie i Sverige, en bedrift som också gör att vi har en så hög lägstanivå på våra Border Collies idag jämfört med andra länder där många linjer förstörts genom avel på utställningsmeriter. Om en djurägare köper en registrerad Border Collie i Sverige så är han garanterad en hund som är avlad för vallning. Det är fantastiskt, och Pierres förtjänst!

Pierre har också varit den drivande, kunniga och förnuftiga i arbetet med upprättande och omarbetande av SVaKs föreningsstadgar, ett tungt och stort arbete som han tog på stort allvar.

Pierre anordnade otaliga vallhundstävlingar hemma på Liden genom åren, ända tills han tröttnade på utvecklingen med tävlande som kom och slog sig ner i en rad på sina fällstolar för att sedan klaga på fåren, banan, draget, utställarna, domaren mm.

Pierre har alltid varit intresserad av egenskapers arvbarhet, både på får och på hund. Pierre drev därför frågan om ett arbetsprov för Border Collie där de nedärvda vallningsegenskaperna kunde kartläggas utan påverkan av tycke, smak och träningsmetod. Efter många års hårt arbete och bollande med SLU kunde äntligen Arbetsbeskrivning för Border Collie startas upp 1989, och under bara några år beskrevs hela 2.600 hundar. En sammanställning i husdjursagronom Per Arvelius´ examensarbete ”Genetisk och etologisk analys av vallningsbeteende hos border collie” visade på höga arvbarhetstal på de flesta och viktigaste punkterna i arbetsbeskrivningen, dvs beskrivningen konstaterades vara ett utmärkt redskap i att kartlägga Border Colliens vallningsegenskaper.

Av olika anledningar rann arbetet med arbetsbeskrivningen sorgligt nog ut i sanden efter ett antal år. Först 2011 aktualiserades frågan igen när SVaKs årsmöte uppdrog att undersöka möjligheterna till att återupprätta beskrivningen, och Pierre var självklar som central och drivande i projektet. Denna gången var Pierre väldigt noga med att arbetet skulle vara förankrat hos allt från djurägare till instruktörer och övriga medlemmar. Djurägarna var tydligt med på noterna, de är ju också vana vid att man använder avelsvärden som BLUP mm i sitt avelsarbete. I resten av medlemskåren var intresset dock svalt och projektet blev därför trögarbetat. Som Pierre konstaterade så har intresset hos SVaKs medlemmar slagit över från att från början vara helt inriktat på djurägarnas behov till att idag till den allra största delen röra sig kring tävlingsverksamheten. Han hade önskat att man kunde få ”pendeln” att stanna eller återgå till åtminstone halvvägs däremellan.

Arbetet med arbetsbeskrivningen tappade ännu mer fart med Pierres sviktande hälsa och vi beslöt att avvakta utvecklingen av vallhundsprovet för att se om det kunde gå att kombinera med arbetsbeskrivningen längre fram.

Det finns så otroligt mycket mer som denna fantastiska man åstadkommit under sin livstid, det skulle krävas en bok för att täcka en så engagerad, erfaren och generös människa som Pierre.

Jag kommer alltid att minnas hans otaliga episka uttryck som tex;

”Får är inte dumma, de är bara så smarta som de behöver”.

”En Border Collie kan du träna grindgenomgångar med fram och tillbaka hundra gånger utan problem, en Working Kelpie går en gång, två gånger men den tredje gången stannar den och frågar dig – Nu får du f*nimig bestämma dig, ska fåren ditåt eller ditåt???”

”Hunden räknar en, två, tre, fyra, fem får och den med keps”. (om hur det blir när inte ägaren är en självklar ledare)

”När du säger ”MEN”, så menar du att du inte vill veta”. (när Pierre håller föredrag och någon inte kan låta bli att hela tiden invända).

”Ni ska väl inte göra en Border Collie av Working Kelpien?”

…osv osv. Alltid med glimten i ögat men samtidigt med en välbehövlig och inte alltid bekväm portion sanning.

Jag är så tacksam över att ha fått känna Pierre. Förutom att det är tack vare honom och hans Working Kelpie Surprise som jag nu har mina fantastiska hundar och tack vare honom och Anita som min finullsbesättning håller så hög kvalitet så har han helt enkelt starkt färgat mitt sätt att se på får, finull, hundar, Border Collie, Working Kelpie, vallning, människor – och livet.

Jag hoppas att vi alla kan hjälpas åt att föra Pierres arv till fårvärlden och vallhundsvärlden vidare i samma anda. Jag ska i alla fall göra mitt bästa, det lovar jag.

Tack Pierre!

Pierres Working Kelpie Surprise 2005

Pierre visar sin hanteringsanläggning på Klagstorp 2005

”Jag ska ha en Working Kelpie innan jag dör” sa Pierre. De schyssta kompisarna tog fasta på det på hans sextioårs dag 🙂

Pierre, Anita, Ulf Eng, Ingrid & Nils Drakenberg hemma hos Pierre 2014

Ulf Pyk, Isi Awes och Pierre på fåravelsföreningens Ljungstorps-träff 2014

Årets lammkull

2015 har varit ett fantastiskt lamm-år, helt klart. Lamningen gick mycket smidigt, alla tackor skötte sig fint och hade hälsan i behåll och endast ett fåtal dödfödda lamm – främst bland de med många foster. 2,30 levande lamm per tacka. Som vanligt har alla övertaliga lamm fötts upp på lammbar, i år blev det ett gäng på 20 st som alla har vuxit som sjutton.

Trots den regniga sommaren har lammen vuxit fint hela sommaren, och inga diarréer eller parasiter så här långt. Inga juverinflammationer i år, och tackorna har behållit fint hull.

Inga lodjursattacker ännu i år, peppar peppar. Men de har å andra sidan fått hålla till på ett nytt bete inne på industriområdet en stor del av sommaren, omgärdat av 2 meter högt industristaket plus tre taggtrådar.

Ni hör, ett fantastiskt år! Jag får säkert igen det nästa år 🙂

Så var det dags för den ultimata utvärderingen, mönstringen, nu i onsdags (12/8). Som vanligt var det suveräne Jesper Eggertsen som mönstrade, och Sabina, William och Wille hjälptes åt att lyfta fram lamm. 106 lamm på ca 3,5 timmar, det gick som smort!

Resultatet blev;

Tacklamm (51 st)
Kropp R     10 st
R-     31 st
O+     8 st
O       2 st

Bagglamm (55 st)
Kropp R+       1 st
R         8 st
R-      20 st
O+    21 st
O        5 st

De var ganska precis 4 månader vid mönstringen, de är ju födda 4-18/4 alla lamm utom fyra (som kom vid valborg). Flera av O+ smyger upp på R- när de fått växa lite till.

Alla tacklamm är bokade i år redan. Jag har plockat ut fyra favoriter av bagglammen till försäljning för avel;

Bagglamm nr 15007
Född: 2015-04-06
Mönstrad enl följande;
Vikt: 42 kg
Kropp: 788 R
Fett: 3-
Ull: V 9 7 F 4 4 4 2
Elitlammkod: 9HV8D-9PBN9

Bagglamm nr 15018
Född: 2015-04-09
Mönstrad enl följande;
Vikt: 44 kg
Kropp: 899 R+
Fett: 3-
Ull: V 12 8 F 4 4 4 3
Elitlammkod: 9HV89-9ZC8Q

Bagglamm nr 15025
Född: 2015-04-11
Mönstrad enl följande;
Vikt: 37 kg
Kropp: 788 R
Fett: 3-
Ull: V 9 7 F 5 4 5 3
Elitlammkod: 9HVX7-995P5

Bagglamm nr 15066
Född: 2015-04-13
Mönstrad enl följande;
Vikt: 42 kg
Kropp: 887 R
Fett: 2+
Ull: V 8 7 F 4 4 5 2
Elitlammkod: 9HV85-9Q9E2

Hör gärna av er via mail veronica@villavagnar.com eller mobil 0736-635566 om ni har några frågor eller vill boka ett bagglamm! Först till kvarn väljer 🙂

Kärlek och respekt 😄

Höggravida finullstanter ska behandlas med kärlek och respekt, jag är övertygad om att det lönar sig.

Idag har jag gått igenom alla 46 tackorna, ny hullbedömning, vaccinering, selendos samt avlusning.

Det tar sin tid, men jag har inte bråttom. Bättre att låta allt vara stilla och bara låta hundarna ta det lugnt bakom, så det inte blir trängsel med tjockmagarna. Det lönar sig att bara vänta i 20-30 sekunder om inte nästa tacka kliver in i buren direkt, får de bara fundera så kliver de snart in eller så tröttnar någon annan och går före.

Lugnt och fint, inget hojtande eller slamrande. Då kommer de in i buren lugna, och behandlingen går så mycket smidigare med lugna tackor. 👍

Basta och Messa fick hjälpas åt, men Basta tog det mesta. Pensionären är en klippa, så lugn och cool men bestämd. ❤️

Veterinären har sagt att Messa, som ju går på smärtstillande, ska vara igång som vanligt men jag vill inte utmana ödet….

Sex veckor kvar till lamning!! 😄

MV-prover

Så var det dags att ta nya prover för Maedi-Visna. Min MV-fria status gick ut den 14 september, och det blev lite tajt med tid kan man säga – jag vill inte ta blodprover när de fortfarande går med lammen och när avvänjningen var gjord så var min besättningsveterinär på semester……

Det löste sig ändå, provtagningen gjordes den 10 september och den nya statusen räknas från provtagningsdatum så jag var aldrig utan, puh.

Det är inte min favoritsyssla med blodprover på fåren kan jag säga, jag minns en av provtagningarna för MV1 eller MV2 som kändes som Stockholms blodbad där tackorna blev superstressade och om möjligt ännu svårare att få blod från. Stressad veterinär gav stressade får, därav min ovilja att provta med lammen.

Jag hade dock inte behövt gruva mig, min besättningsveterinär Cor har magiska blodprovsfingrar visade det sig. Det räckte att jag höll tackorna löst under hakan så stack han så fint så de inte ens märkte något. Helt fantastiskt.

Och nu ska jag inte behöva göra detta någon mer gång utan det ska räcka med att jag fortsättningsvis intygar att alla inköp sker från fria besättningar. Härligt!

Redo för provtagning

I lördags var jag och Sabina ute och finåkte, till baggauktionen i Linköping. Det var en upplevelse att äntligen vara där, vi har ju alltid stått på husvagnsmässan som är samtidigt så det var först nu när vi valde att inte vara med på mässan som jag har kunnat åka.

En riktig fårfest, den där baggauktionen. Massor av trevliga folk, fina baggar och roliga tillbehör. Fast jag tror inte att jag och Sabina kommer att klara att ropa in någon bagge på auktion, vi är alldeles för långsamma. När vi väl rett ut vilken bagge som var framme så var den redan såld 🙂 Tur att jag inte behöver någon mer just nu…….

Jäklar vad snabbt det går…… 67 baggar ropades ut på en timma och tio minuter.

Fina baggar på rad

Både Siltbergs, LG och Slättö Kvarn hade drivrännor och vågsystem med.

Mönstring

Den 26 augusti var det äntligen dags för mönstring. Jesper Eggertsen var noggrann och professionell som vanligt, det är alltid lika roligt och intressant att lyssna på honom och se honom granska djuren.

Jag var mycket nöjd med den ena avelsbaggens prestationer, inte fullt så nöjd med de andra två. Men det är ju det som är vitsen med mönstring, att få möjlighet att följa upp resultaten och planera efter det!

Tacklammen var mycket fina i år, de allra flesta höll sig i R- och R med potential att komma upp ett steg efter några kilo till.

Fem stycken bagglamm har vi tagit ut till försäljning, varav en redan är tingad. De andra fyra finns på Till Salu fliken.

Vi mönstrade hemma hos mig på förmiddagen och hos Sabina på eftermiddagen, Sabina och hennes superduktiga praktikant Nathalie lyfte upp lammen på mönstringsbordet och jag antecknade. Helt underbart att kunna hjälpas åt på det viset, så mycket lättare och smidigare och framförallt – roligare!!

Jesper, Sabina & Nathalie

Lamm 2014

Asch, nu har jag inte uppdaterat på länge igen. Sist så var det nära….. till lamning 🙄

Vi gör en snabb re-cap;

När det började närma sig lamning stod det klart att jag kanske eventuellt hade fodrat mina tackor lite för bra i år. Förstklassigt ensilage efter förra årets kanonsommar i kombination med att jag i år fodrar med korn istället för pellets och dessutom började med det redan två månader innan lamning gav en smula feta tackor och hela tre kalkbrist-tackor……. Jag som inte haft en kalktacka sedan 1998. Så det ska vi hålla koll på till nästa år.

Nästa år ska vi också försöka behålla den koncentrerade lamningen – 44 tackor på 14 dagar, den sista tackan en vecka senare – MEN, då ska jag INTE ha glömt att beställa öronmärken, och INTE bli sjuk mitt i….. 😆

En vecka in i lamningen, med 18 tackor i lammbox (jag kunde ju inte öronmärka och släppa ut 🙄 ) så fick jag hög feber och diarre. Jag trodde det var någon vanlig influensa, och kämpade på så gott jag kunde. Som tur var hade jag Åsa hos mig i år igen, som hjälpte mig att hålla koll. Hon stod i ladugården och vakade medan jag låg i herdestugan under massor av täcken och frös så jag skakade, lite då och då behövdes draghjälp och jag fick stappla ut (feta tackor ger även stora lamm 🙂 ).

Dagarna gick och jag mådde fortfarande pyton, och lammen fortsatte att spruta ut. Öronmärkena kom och jag märkte upp och släppte ut lamm på löpande band, lite halvt lutande mot närmaste vägg 🙂 . Morgan tvingade in mig till akuten vid något tillfälle så jag fick lite kaliumtabletter. Ytterligare några dagar gick och det var bara några få tackor kvar att lamma, och jag blev magrare och blekare. Mager är ju bra, blek är inte fullt så bra, så familjen gjorde en intervention och tvingade mig till sjukhuset igen där jag blev inlagd några dagar på karantän-rum med dropp. Till slut fick jag provsvaren att jag lyckats få Campylobacter på något vis.

Lite antibiotika senare så var jag som en ny människa, och tackorna och lammen hade blivit ordentligt ompysslade av Morgan och William under tiden jag var som sämst. Snart var det dags att komma ut på bete, och hela sommaren har jag nu njutit av att få se lammen växa så det knakar. Och vilka kroppar!! Mönstring är bokad till den 26 augusti med Jesper Eggertsen, då får vi se om det är så bra som jag tror 😆

Jag har redan en grupp tacklamm bokade, och bagglammen börjar också att tingas nu så hör av er om ni är intresserade!!

Det närmar sig……..

ÄNTLIGEN är det snart dags för lamning! Jag har aldrig väntat såhär mycket, fast å andra sidan har jag aldrig haft såhär sen lamning heller 🙂

Idag gjorde jag sista vaccineringen och selentillskottet. I sista momangen egentligen, de börjar lamma redan nästa helg. Annars har jag varit ute i äckligt god tid med allt i år, men just nu, sista veckorna så sprang tiden ifrån mig lite. Det är högtryck på jobbet också, mässor och visningar och bokslut – allt på en gång 🙄

Men, i alla fall. När man ska hantera tackorna såhär så slås jag varje gång hur tacksam jag (och min rygg) är över A) Messa B) Vågburen från Knarrhult. Vill aldrig vara utan dem!!

Fårgubbar, får-idoler

Ikväll på fårkursen i Ljungstorp berättade Ulf Pyk om sitt liv med får och vallhundar. En fantastisk och inspirerande berättelse.

Han sade vid ett tillfälle ”Alla fårägare har ett arv att förvalta” – en ärofylld tradition som går flera tusen år tillbaka i tiden, där alla måste hjälpas åt att föra det vidare till ungdomarna.

Själva navet i detta värdefulla arv i Sverige består till stor del av dessa tre grabbar; Ulf Pyk, Isi Awes och Pierre Frick

Det finns några fler såklart; Kaj Sjunnesson, Nils Drakenberg, Larry Jones, David Williams, Kalle Hammarberg, Birgit & Nils-Åke Fag, Jesper Eggertsen…….. Tomas Olsson är inte så gammal men absolut urtypen för en äkta får-profil.

För de har alla en speciellt sammansatt personlighet som de delar.

Under deras mer eller mindre oborstade fasad finns erfarenheter från ett helt liv med får, men trots att de kan ”allt” så besitter de alla en outtröttad lust att utvecklas, ta in nya influenser, utbyta erfarenheter med såväl gamla som unga samt omvärdera sin verksamhet.

En stor portion ödmjukhet alltså. Nu skrattar några av er vid tanken på att tillskriva några av dessa figurer just ödmjukhet som egenskap, men jag lovar – den finns där för den som verkligen tar sig tid att lyssna och lära.

De är alla mycket intelligenta människor. Professor-ämnen hela högen även om de valt en annan väg, får-vägen. Att lyssna på och föra samtal och diskussioner med dessa får-gubbar är en upplevelse. Några av de mest klarsynta omvärlds- och samhällsanalyser jag hört har kommit just från dessa får-gubbs. Även en och annan mitt-i-prick analys av den komplexa fru Nyman har de bjudit på 😆

Tja, det är inte utan att man blir lite star-struck en kväll som denna. Tre storheter på samma plats. Vidden av detta är ni nog inte så många som greppar, men jag vet att några av er finns därute iallafall. Får-gubbarnas fanclub.

Tackorna scannade

Martin Sjunnesson scannade tackorna idag. Alla 45 tackorna var dräktiga, och hade gått 55-65 dagar med något undantag på 50 och 70.

7 st tackor med ett lamm
24 st tckor med två lamm
14 st tackor med tre lamm

Fantastiskt! Inte en enda fyrlingkull, scannat iallfall – någon kan ju ha gömt sig.

Totalt väntar vi 97 st lamm, och medel hamnar på 2,16 per tacka (1,38 för ungtackor och 2,47 för de äldre).

Jätteskönt att ha fått detta gjort, och det hade ALDRIG gått om inte Sabina hade hjälpt mig att tålmodigt stoppa i tacka efter tacka i scanningsburen medan jag bara kunde stå och anteckna. Min rygg pajade ju i fredags igen, så utan Sabina hade det inte blivit någon scanning. Helt fantastiskt att ha sådana kompisar!

Med sig som hjälp hade hon också deras nya import från Holland, den 1,5 åriga tiken Zorro. Henne gillade jag skarpt, cool men på och jättefina rörelser.

Zorro, en trevlig tik med massor av arbetsvilja

Förväntansfulla damer, hur många barn får jag?

Working Kelpie resa

Förra veckan var jag iväg på något riktigt riktigt roligt!

Sabine Heiden och Maria Winberg hade ordnat så att det där vi bara pratat om blev på riktigt – en resa runt i Danmark, Holland och Tyskland för att titta på Working Kelpies. Vilken fantastisk resa det blev!!

Rasen har en mycket smal avelsbas, och vi behöver få tillgång till mer hundmaterial helt enkelt. Flera uppfödare och hanhundsägare gör ju den fantastiska insatsen och importerar från Australien, men det är alltid ett riskabelt projekt. Frakten är dyr, och det är svårt att få en riktigt rättvis bild av föräldrarna till valpen när man inte själv varit på plats och sett dem i arbete. När de sedan kommer hit så dröjer det drygt ett år till höftledsröntgen, och risken är förhållandevis stor att man får en otrevlig och ledsam överraskning då……….

Nu har ju även Danmark, Holland och Tyskland importerat en del Working Kelpies, och med Sabines kontakter hade vi fått fram ett antal hundar med intressant härstamning att titta på – och vilket läge! Bara få åka runt och titta på hundarna i riktigt arbete!

Ska jag vara helt ärlig så trodde jag inte att vi skulle hitta något som var bra nog, men jag tänkte att åker vi så får vi ju åtminstone reda på det och kan lägga det åt sidan.

Men den förutfattade meningen kom verkligen på skam!!! Som tur var 😆

Vi såg totalt ca 30 stycken hundar i vallning, och flertalet var riktigt riktigt fina! Några utmärkte sig något alldeles extra, så där så man fick gåshud…….mmmm.

Alla människor vi mötte var också mycket trevliga och tillmötesgående, och även där utmärkte några sig lite extra. Jag fick ett väldigt stort förtroende för Erika och Katrinus på Shepherds kennel i Holland, förutom att vi bjöds på en mycket trevlig kväll hemma hos dem så var de ett rent nöje att lyssna på när de pratade om sina hundar.

VARJE hund vi såg hos dem fick vi, under tiden vi tittade, en bra beskrivning av där de var noga med att framhålla hundens brister likväl som hundens styrkor. Som musik för örat! Samma sak gällde även hälsostatusen, de var helt öppna med vilka problem som fanns i deras uppfödning och var mycket noga med att hålla koll på allt som kom fram i och omkring deras uppfödning. De röntgade också alla deras avelshundar.

Hos Erika och Katrinus fick vi också en intressant bild av hur fårföretagande kan se ut i Holland. Deras gård var en del av ett stort naturreservat med hedlandskap där det växte många skyddade växter. Marken, gården och fåren ägs av motsvarande naturvårdsverket om jag förstod det rätt, och de är då ”bara” anställda som fåraherdar. Deras gård förfogade över 600 ha mark och ca 300 tackor. Tackorna gick ute och betade dagtid, men togs in i det vackra fårstallet under nätterna för att göra ifrån sig. Detta för att undvika övergödning på markerna som påverkar de skyddade växterna negativt. Fascinerande!!!

I Holland fick vi också en mini-clinic i hur de använder hundarna i hanteringsanläggning, det var intressant!

I Tyskland på vägen hem hade vi sista stoppet hos Kirsten Wosnitza på deras jättefina mjölkgård, ojojojoj så välskött och vilka härliga stallar och fina kor!!! Man blir bara glad över att se sådant. Där bjöds vi således på nötvallning, ett annorlunda och intressant inslag på resan som också gav väldigt mycket.

Sammantaget så har vi träffat många otroligt trevliga människor och hundar under resan, och jag ser fram emot fortsatta kontakter med dem allihop! Jag hoppas att de ALLA kommer till nästa års Working Kelpie Mästerskap – det vore något! 😆

Det är fascinerande att se att de inte alls tränar sina hundar så minituöst som vi gör, i alla fall inte de vi träffade. Många av dem arbetade med hundarna hela dagarna som anställda fåraherdar på grupper om 300-600 djur, och de var mycket noga med att inte styra sina hundar för mycket. De skulle kunna söka av stora områden självständigt långt utom synhåll från herden och komma tillbaka med hela flocken på ett schysst sätt utan bråk. Naturliga utgångar, balans och förmåga att flytta flocken framåt var grundläggande för dem och inget de ville träna in. Att ta upp fåren mot ett staket och kunna fånga ett av fåren och kanske verka klövar eller behandla utan att ens behöva fundera på om hunden sköter flocken under tiden var också något de satte stor vikt i.

Om man med det kan dra slutsatsen att de ligger efter oss i vallhundsträning? Min personliga åsikt är – nej.

Om vårt sätt att träna hund nu är bättre än det var i Sverige för tjugo år sedan? Min personliga åsikt är – ja, på de flesta punkter. MEN, då ska man också komma ihåg att Sverige knappast har haft någon ekonomiskt styrd fårhantering tidigare – det börjar komma först nu. Så för tjugo år sedan var fåren inte mycket värda, och behandlades många gånger därefter – både gällande utfodring och hantering.

Jag tror att den ökande fårnäringen i Sverige kommer att behöva hundar som kan sköta sina får snyggt, utan en massa styrning förutom vid vissa givna tillfällen. Så, kanske ska vi inte klappa oss för hårt på bröstet här i Sverige, utan faktiskt kunna titta på erfarenheter från de som arbetat under decennier med stora fårbesättningar därute i övriga världen och lära oss mer om det?

Förutom alla fina hundar och trevliga nya bekantskaper så var resesällskapet så underbart så man bara njöt! Diskussionerna gick stundtals högt, uppfriskande högt!! 😆 Och ibland lågt, skrattkrampsretande lågt 😆 Tack allihop, ni är fantastiska allihop – Sabine, Maria, Ragnhild, Elsa, Birgitta, Anita, Sussi och Malena!!!!!!!!

Och då har jag inte ens nämnt alla söta små byar, städer, vackra landskap, urmysiga hotell, imponerande stuterier med mera som vi fick uppleva. Ett minne för livet!