2007 dog Sassa, mor och fars Berner Sennen hastigt i cancer endast fem år gammal. Allt var över på ca en vecka.

För två veckor sedan sökte de veterinär för Tuva´s hosta, i torsdags stod det klart att det var cancer – på samma ställe. I morse gick det inte längre, och hon fick somna in. Tuva blev fyra år.

Så hemskt, och så vidrigt – men vad ska man göra? Berner Sennen-rasen är riktigt illa ute, det är bara att googla lite på rasen så blir man alldeles mörkrädd. Så orättvist, efter den mega-insatsen som gjordes för att komma tillrätta med HD-problemen med fantastiskt och föredömligt resultat – och så kommer cancern och fullständigt infekterar den dyrbara avelsbasen.

Ja, mor och far köper nu ingen mer Berner Sennen – trots fyra stycken varav två blivit tolv år så vågar de inte. Såklart.

I allt elände så har jag världens bästa Sussi som jobbar på Hundbiobanken och kunde berätta om den alldeles nyligen uppstartade insamlingen av blodprover på just Berner Sennen. Så ett prov är nu sänt till dem i Uppsala – det känns bra att göra något. När man inte kan göra mer………

Sov så gott, goaste Tuva – och tack för allt!!!

Lite pinsamt är det ju förstås att nu syns ju alla fettvalkarna, det går inte längre att skylla på tjock ull. Om jag sätter ett brett rött band runt magen och kör in ett äpple i truten på dem så ser de ut som julgrisar

Det goda humöret sjönk dock under kvällspromenaden på jobbet och jag förvandlades till gnällkärring. Återigen hade jag och hundarna blivit nermejade av sladdande ynglingar om vi inte räddat oss rakt ut i mörkret.

Och på vägen hem, mitt på huvudgatan i Stenstorp, möter jag ytterligare en yngling som kommer farande med bredsida.

Vad är det som gör att unga grabbar tror att bilar är leksaker och inte ett fortskaffningsmedel som ska ta en från A till B? Och varför, så fort det blir lite halt ute och vi andra kör som om vi hade ägg på gaspedalen, sladdar de runt som idioter och riskerar både liv och egendom – deras egna och andras?

Helt plötsligt känns TV-spel som en jättebra idé, det skadar ju iallafall ingen annan. Frågan blir då, vad gjorde grabbarna på stenåldern när det inte fanns varesig bilar eller TV-spel? Hetsade varann att strypa en björn?

Ilsken som ett bi kom jag hem och stegade fram till den tolvåriga sonen som låg och tittade på TV, spände ögonen i honom och beordrade barskt -Ge mig bilnycklarna!!!  -Öhh, va? svarade sonen  -Ge mig bilnycklarna, sa jag! upprepade jag ilsket för att sedan berätta för honom att PRECIS så kommer jag att låta och se ut om han sladdar som en idiot när han fått körkort, för det ska han ge fullständigt %#§ i!!!!!!

William tyckte inte riktigt att det var rättvist att skälla på honom om det, men jag sa åt honom att se det som en utskällning i förebyggande syfte. Det tål han – han började ju iallafall inte gråta Han såg möjligen en smula frågande ut……………

Bästa fårklipparen Anja friserar

Runda damer i silkespyjamas

Vi har drillats av Karin Söderberg hela långa dagen, så nu är våra hundar äntligen ganska nöjda med oss

Karin såg väldigt stora framsteg hos Messa sedan vi var där i oktober, så vi ska fortsätta som vi gjort helt enkelt. Det vill säga springiga får i parti och minut!

Det kändes toppen, särskilt så snart jag släppt mitt eget muppande med kursfobi och over doing Jätte jätte nöjd och glad!!!

Förutom en superduktig Messa så gjordes hela dagen av;

- Karins tydliga, lärorika och intressanta instruktioner till alla – delandes av alla.

- Härliga människor med mycket skratt.

- Marias fantastiska fisksoppa.

- Goaste resesällskapet Annie.

- Regnet, som smattrade på ridhustaket

- Ögongodis i form av tre helt sjukt läckra Working Kelpies med utstrålning som slog det närbelägna Ringhals – Florence´ naturbegåvning Ciri (of Vallmyra), Karins femmånaders Kelpie (of Nerunder) och Marias sexmånaders Pinna (of Stormkappan) som rörde sig så medvetet, seriöst och självklart runt fåren så jag fick gåshud.

Idag var det julafton helt enkelt!!!!!

Hysteriskt spännande nog så är inte motsatserna lika med rätt eller fel. Just nu fascineras jag över mina egna insikter som kommer med två så olika hundar som Messa och Basta.

1. Jag kan inte styra Messa i onödan – då börjar hon fråga mig om råd. Basta har då minsann aldrig ställt några frågor   Jag inser att jag ser många praktiska fördelar med båda ytterligheterna!

2. När fåren drar iväg med en väldig fart så slår Messa ut ännu mer medan Basta i det läget tar kortaste vägen till stopp-punkt. Båda egenskaperna är otroligt värdefulla, i olika situationer.

Mer spänning och intellektuell utmaning i livet kan omöjligt behövas……..

Nu finns det inga får att hämta på betet varje dag för hundarna, och inga staketjobb där de kan rejsa över fälten. Nope, enda uppgiften för dagen för de långbenta hundarna är att passa grinden till fårboxen när jag ska fylla på vatten. Undantaget är iochförsig Donna, som har högsäsong på råttjakt i stallet.

Men det får ju bli långa promenader istället, både på lunchen och på kvällen. Jag älskar ju egentligen promenader, bara jag kommer iväg – och det är man ju liksom tvingad till nu.

Promenadfriden stördes tillfälligt igår kväll när jag skulle ta en rejäl vända på industriområdet på jobbet. En mycket irriterande pojkspoling i en vrålande BMW hade konstaterat att området var perfekt att busköra på med de hala asfaltsvägarna och planerna. Jag fick kasta mig ut på den snötäckta gräsmattan ett par gånger för att rädda mig och hundarna.

När jag skulle åka hem såg jag att den fräcka yngligen hade kallat in hela bekantskapskretsen, och det stod fem bilar och varvade motorerna på infarten till området. Jag stegade fram till slyngeln i BMWn och hans kompisar och förklarade med all önskvärd tydlighet olämpligheten i att använda området som lekplats, effektfullt understruket av ett så starkt snörp på munnen som bara jag kan (ja, och min mor ).

Nöjd med mig själv tog jag emot deras löften om att tänka på det och åkte hem.

Nu var det bara så att de gav fullständigt fasen i surkärringen.

Som tur var hade vi vår FamiljeFinneBrorsa Sven övernattande inne på området, och han tröttnade snart på deras bredsladdar utmed våra villavagnar. Han däremot, lyckades tydligen få fram budskapet på ett synnerligen effektfullt sätt som omedelbart ledde till att karavanen i lydigt lugnt tempo genast lämnade området. Hoppsan Kerstin………

Ett mentalt nederlag för mig, naturligtvis – men hey Nu kan jag iallafall lugnt promenera på. Det är bara viktigt att tänka på att äta tillräckligt med godis, så att man inte faller av och blir mager!

Bara där kan man ha så roligt, så utan prestige, så avslappnat som det ska vara.

Idag hade vi kombinerat Klubbmästerskap och Höstträff i ridhuset i Korsberga – Maggan hade fixat ridhus, Anna hade fixat ankor, Ann hade fixat får och Malena hade fixat julmacka. Vi åt bara det sista

Peter, Lotta & Maggan hade snott ihop en spännande bana med fåren och därefter en liten sväng med ankorna, och Pierre dömde med den äran.

Jag tänkte att det skulle vara bra att utmana mig själv genom att faktiskt ställa upp, så där i goda vänners sällskap, med Basta.

Åsså kom vi tvåa, på 92 poäng efter Ann & Sweep som vann med 96 poäng. Hur gick det till??????

……thääääääänk you!

Den alltmer begränsade tillgången men fortsatt höga efterfrågan på tuggben i huset skapar en viss konkurrenssituation, även om konfliktlösningen än så länge fungerat tillfredsställande. Men nu bör det åtminstone inte storma i hundarnas sinne.

Rix-mötena fungerar ju tyvärr inte längre som styrelsemöte eftersom de begränsats till fem deltagare. Så kvällens styrelsemöte ska ske på Skype, minsann. Så nu har jag kapat sonens dator och Skype-konto och införskaffat ett headset, så kan jag förhoppningsvis kommunicera lugnt och fint i en stormande omvärld.

Ensilagebalar är inrullade och portarna till fårstallet är nu stängda, så även de bör kunna klara av sitt idisslande utan cementklumpar på fötterna.

Sist men allra minst och inte så viktigt så är kylskåpet också påfyllt.

I vallningen känns det som att flera saker samverkar till att framstegen är många och stora; a) jag har insett att hon behöver väldigt rörliga får och mycket drag just nu för att det ska gå framåt b) hon har med tiden mognat i hennes arbetskoncentration som är jättehärlig nu c) hon tar pressen på helt rätt sätt nu.

Så – utgångarna är mycket bra och hon gör fina 50 meters hämt (med mig emellan såklart), upptagen är helt OK med lite press, fösningen gillar hon skarpt för där slipper hon se mig , drivningen blir bättre och bättre ju mer hon går på känsla och kan bortse från att jag finns i synfältet .

Jag har bara precis börjat med höger och vänster, och behöver få in ett sakta-kommando för att kunna reglera avståndet i drivningen och fösningen på ett bättre sätt än med press.

Jag har inte provat att ta ut några tackor och träna på hemma ännu, sedan jag stallade in. Jag är lite försiktig just nu vid betäckningen så att det fäster ordentligt. Men varje tisdag kl 14 tar jag en liten lunchpaus och åker till Tibblin och tränar med några till, och hans springiga ungtackor passar Messa perfekt!!

Jag är väldigt förtjust i Messa, som hund och hennes sätt att hantera djur. Det är också en rolig utmaning att träna något så kapitalt annorlunda mot Basta, och man lär sig att uppskatta deras specialitéter var och en för sig. Det gör gott åt den egna utvecklingen också!!!

Fredagskvällen tillbringade vi hos Sussi, där vi åt god mat och tittade på film från de första egenskapsbeskrivningarna för att försöka avgöra om det var möjligt att lägga om beskrivningarna i det nya protokollet med hjälp av det filmade materialet. Glädjande nog så kändes det absolut genomförbart!

Lördagen och söndagen tillbringades hos Birgitta där vi hade styrelsemöte för SWKK. På lördagskvällen bjöds vi på en riktig festmåltid, och kvällen blev låååång. Eller natten rättare sagt. Fullproppad av migräntabletter behövde jag inte ta några starkare drycker, men det fanns ju andra som stod för underhållning och samtalsämnen så det var bara att luta sig tillbaka

Den långa bilresan underlättades betydligt av det trevliga sällskapet, Malena körde och på vägen upp hade vi dessutom kompiskörning med Maria som varit nere i mina trakter och jobbat.

Det enda missödet inträffade mellan Enköping och Uppsala när vi blev akut kissnödiga och det inte fanns en enda bensinmack i sikte. Till slut blev vi tvungna att stanna i ett litet buskage utmed vägen och Malena och Maria som är snabba rusade ut och fick ärendet avklarat medan jag halkade lite efter. När så jag satt där ensam och övergiven medan de andra vände bilarna på den lilla grusvägen så hörde jag ett diskret ”klonk” någonstans bakom mig. Jag vände mig om men såg ingenting.

När jag stod och knäppte byxorna började det dock väsnas ordentligt bakom mig, och jag fick syn på en hög mast med en människa som klättrade nerför Man tittar ju sig såklart noga omkring innan man sätter sig, men inte uppåt……. men nu har vi lärt oss det också.

Förutsättningarna för min resa var inte de bästa – Morgan var i England, pappa i Tyskland och mamma jobbade natt……. Med lite logistik så fick lösningen bli en son och tjock liten hund hos svärföräldrarna, två kelpies på hundpensionat och en hel skock får servades föredömligt av Annie. Tusen tack för hjälpen, bästa Annie!!

Trött Basta efter en helg på pensionat