Mamma, nu får du faktiskt……..

….. ta och plocka bort alla julgrejer, det här är ju pinsamt! sade sonen med barsk blick i veckan. Jag lovade dyrt och heligt att det skulle ske nu i helgen, det har ju iallafall hunnit bli februari.

Lördagen började jag med att tillsammans med Karin ta en tur till Malena, som fått sin fantastiske man att ordna finfin vallningspaddock inne på köttdjurens lösdrift. Vi tränade våra unghundar och tog tillfället i akt att jobba på att hitta rätt press på dem i det begränsade utrymmet, där de liksom inte kan komma undan.

Det var sjukt intressant och roligt att hjälpas åt att titta, tänka och pröva. Våra hundar är alla tre HELT olika, vilket gjorde det hela ännu roligare.

Karin och Malena tittade, instruerade och föreslog tills vi till slut fick fram rätt press på Messa. Den sista avgörande delen var att jag inte fick titta på henne utan helt enkelt vända ryggen till och skaffa mig ögon i nacken istället Kanonträning!

På eftermiddagen träffade jag grannbonden på Korsgården, och vi gick igenom lite hur vi kan samarbeta om markerna framöver.

Idag på förmiddagen vägde jag, Basta och Sabina 130 lamm och innan dess var vi ute med unghundarna på fältet med ett gäng superspringiga tackor. Återigen kanonträning!!!

Nu på eftermiddagen har jag varit med mor och far på jakt efter ny hundras. Jag ville att de skulle köpa en Lancashire Heeler, men nädå det passade ju inte – den var för liten Fattar inte hur de menar, skulle det vara så stor skillnad på en heeler och en berner i storlek? Frågar man Donna så är det minsann ingen skillnad.

Iallafall, när det nu inte blir någon heeler så ville jag att de skulle åka och titta på Welsh Springer Spaniel hos Janne och Gittan på kennel Heddychlon - jag har träffat deras hundar på klubben och tycker att det är milda, glada trevliga hundar i lagom storlek. Så idag åkte vi till Eggby för att se vad mor och far tyckte.

Hundarna gjorde verkligen sitt bästa för att charma, och till och med truliga pappa åkte därfrån med en känsla av att det skulle passa dem utmärkt! Så nu är en tikvalp tingad efter Enya, som så lämpligt väntas valpa kring den 17:e februari. Nu håller vi tummarna för att det blir en liten tös till mor och far!!!

Julen på Kisakulla? Den är kvar, förutom i kök och matrum

Om inte……..

…….vi hade bokat oss en utlandsresa som nu inte blev av så hade jag stått mitt uppe i lamningen nu. Tio minusgrader bet hårt i kinderna i morse, man är ju inte är van efter den milda vintern - och jag tänker att det var väl för väl lamningen är planerad till mars/april istället.

När man nu inte ligger under en palm med fötterna nedgrävda i sanden, så kan man ju iallfall vara glad att man inte behöver hänga i stallet och övervaka lamningar i tio minusgrader……. *tröstar mig*

 

Fina goa Tuva finns inte mer……

Ödet är grymt, och ironiskt ibland.

2007 dog Sassa, mor och fars Berner Sennen hastigt i cancer endast fem år gammal. Allt var över på ca en vecka.

För två veckor sedan sökte de veterinär för Tuva´s hosta, i torsdags stod det klart att det var cancer – på samma ställe. I morse gick det inte längre, och hon fick somna in. Tuva blev fyra år.

Så hemskt, och så vidrigt – men vad ska man göra? Berner Sennen-rasen är riktigt illa ute, det är bara att googla lite på rasen så blir man alldeles mörkrädd. Så orättvist, efter den mega-insatsen som gjordes för att komma tillrätta med HD-problemen med fantastiskt och föredömligt resultat – och så kommer cancern och fullständigt infekterar den dyrbara avelsbasen.

Ja, mor och far köper nu ingen mer Berner Sennen – trots fyra stycken varav två blivit tolv år så vågar de inte. Såklart.

I allt elände så har jag världens bästa Sussi som jobbar på Hundbiobanken och kunde berätta om den alldeles nyligen uppstartade insamlingen av blodprover på just Berner Sennen. Så ett prov är nu sänt till dem i Uppsala – det känns bra att göra något. När man inte kan göra mer………

Sov så gott, goaste Tuva – och tack för allt!!!

Julfina tjocktanter

Nu står de där nere i stallet i sina glimrande vita sidenpyjamaser, tjocka tjejerna. Anja har varit här idag oc klippt dem, så nu är de julfina!

Lite pinsamt är det ju förstås att nu syns ju alla fettvalkarna, det går inte längre att skylla på tjock ull. Om jag sätter ett brett rött band runt magen och kör in ett äpple i truten på dem så ser de ut som julgrisar

Det goda humöret sjönk dock under kvällspromenaden på jobbet och jag förvandlades till gnällkärring. Återigen hade jag och hundarna blivit nermejade av sladdande ynglingar om vi inte räddat oss rakt ut i mörkret.

Och på vägen hem, mitt på huvudgatan i Stenstorp, möter jag ytterligare en yngling som kommer farande med bredsida.

Vad är det som gör att unga grabbar tror att bilar är leksaker och inte ett fortskaffningsmedel som ska ta en från A till B? Och varför, så fort det blir lite halt ute och vi andra kör som om vi hade ägg på gaspedalen, sladdar de runt som idioter och riskerar både liv och egendom – deras egna och andras?

Helt plötsligt känns TV-spel som en jättebra idé, det skadar ju iallafall ingen annan. Frågan blir då, vad gjorde grabbarna på stenåldern när det inte fanns varesig bilar eller TV-spel? Hetsade varann att strypa en björn?

Ilsken som ett bi kom jag hem och stegade fram till den tolvåriga sonen som låg och tittade på TV, spände ögonen i honom och beordrade barskt -Ge mig bilnycklarna!!!  -Öhh, va? svarade sonen  -Ge mig bilnycklarna, sa jag! upprepade jag ilsket för att sedan berätta för honom att PRECIS så kommer jag att låta och se ut om han sladdar som en idiot när han fått körkort, för det ska han ge fullständigt %#§ i!!!!!!

William tyckte inte riktigt att det var rättvist att skälla på honom om det, men jag sa åt honom att se det som en utskällning i förebyggande syfte. Det tål han – han började ju iallafall inte gråta Han såg möjligen en smula frågande ut……………

Bästa fårklipparen Anja friserar

Runda damer i silkespyjamas

 

Värövallning

Nu är jag trött och nöjd efter en härligt trevlig dag hos Maria i Varberg (Väröbacka, hense the ”Värövallning”)!!

Vi har drillats av Karin Söderberg hela långa dagen, så nu är våra hundar äntligen ganska nöjda med oss

Karin såg väldigt stora framsteg hos Messa sedan vi var där i oktober, så vi ska fortsätta som vi gjort helt enkelt. Det vill säga springiga får i parti och minut!

Det kändes toppen, särskilt så snart jag släppt mitt eget muppande med kursfobi och over doing Jätte jätte nöjd och glad!!!

Förutom en superduktig Messa så gjordes hela dagen av;

- Karins tydliga, lärorika och intressanta instruktioner till alla – delandes av alla.

- Härliga människor med mycket skratt.

- Marias fantastiska fisksoppa.

- Goaste resesällskapet Annie.

- Regnet, som smattrade på ridhustaket

- Ögongodis i form av tre helt sjukt läckra Working Kelpies med utstrålning som slog det närbelägna Ringhals – Florence´ naturbegåvning Ciri (of Vallmyra), Karins femmånaders Kelpie (of Nerunder) och Marias sexmånaders Pinna (of Stormkappan) som rörde sig så medvetet, seriöst och självklart runt fåren så jag fick gåshud.

Idag var det julafton helt enkelt!!!!!

Vallningsegenskaper

Få saker får mig att gå igång så som diskuterande och dissekrerande av vallningsegenskaper. De samverkar och motverkar i till synes oändliga kombinationer, men fungerar ändå på något vis ungefär som tysk grammatik – omfattande men med tydliga regler och logik. Eller nåt.

Hysteriskt spännande nog så är inte motsatserna lika med rätt eller fel. Just nu fascineras jag över mina egna insikter som kommer med två så olika hundar som Messa och Basta.

1. Jag kan inte styra Messa i onödan – då börjar hon fråga mig om råd. Basta har då minsann aldrig ställt några frågor   Jag inser att jag ser många praktiska fördelar med båda ytterligheterna!

2. När fåren drar iväg med en väldig fart så slår Messa ut ännu mer medan Basta i det läget tar kortaste vägen till stopp-punkt. Båda egenskaperna är otroligt värdefulla, i olika situationer.

Mer spänning och intellektuell utmaning i livet kan omöjligt behövas……..

Hälsokur: vinter

Sommaren är tid för friluftsliv och långa sköna promenader, sägs det. Jag vet inte hur ni andra har det, men för mig är vintern tid för friluftsliv och långa sköna promenader…….

Nu finns det inga får att hämta på betet varje dag för hundarna, och inga staketjobb där de kan rejsa över fälten. Nope, enda uppgiften för dagen för de långbenta hundarna är att passa grinden till fårboxen när jag ska fylla på vatten. Undantaget är iochförsig Donna, som har högsäsong på råttjakt i stallet.

Men det får ju bli långa promenader istället, både på lunchen och på kvällen. Jag älskar ju egentligen promenader, bara jag kommer iväg – och det är man ju liksom tvingad till nu.

Promenadfriden stördes tillfälligt igår kväll när jag skulle ta en rejäl vända på industriområdet på jobbet. En mycket irriterande pojkspoling i en vrålande BMW hade konstaterat att området var perfekt att busköra på med de hala asfaltsvägarna och planerna. Jag fick kasta mig ut på den snötäckta gräsmattan ett par gånger för att rädda mig och hundarna.

När jag skulle åka hem såg jag att den fräcka yngligen hade kallat in hela bekantskapskretsen, och det stod fem bilar och varvade motorerna på infarten till området. Jag stegade fram till slyngeln i BMWn och hans kompisar och förklarade med all önskvärd tydlighet olämpligheten i att använda området som lekplats, effektfullt understruket av ett så starkt snörp på munnen som bara jag kan (ja, och min mor ).

Nöjd med mig själv tog jag emot deras löften om att tänka på det och åkte hem.

Nu var det bara så att de gav fullständigt fasen i surkärringen.

Som tur var hade vi vår FamiljeFinneBrorsa Sven övernattande inne på området, och han tröttnade snart på deras bredsladdar utmed våra villavagnar. Han däremot, lyckades tydligen få fram budskapet på ett synnerligen effektfullt sätt som omedelbart ledde till att karavanen i lydigt lugnt tempo genast lämnade området. Hoppsan Kerstin………

Ett mentalt nederlag för mig, naturligtvis – men hey Nu kan jag iallafall lugnt promenera på. Det är bara viktigt att tänka på att äta tillräckligt med godis, så att man inte faller av och blir mager!